I Bloggens Värld


bloggtvillingnötter

I ”Bloggens Värld” träffar man på likasinnade. Helt fantastiska vänner. Och det är ju det som är charmen med bloggandet.  Men kan någon av er gissa vem av mina kära bloggvänner som jag har vid min sida? Det borde ju inte vara så svårt att gissa.

funny 
Ett litet tillägg:
Om igen kan gissa så lägger jag in en bild till som ledtråd.

Uppdatering 2016-06-13:
Rätt svar kom från go´aste Fru Eriksson!
tvillingnötter
Om ni klickar på bilden så kommer ni till Bosses sida.

Det avgörande ögonblicket


BuddisDet avgörande ögonblicket när du ser in i ett par bestämda kattögon och i dess blick plötsligt inser att du inte är ägare till katten och att det i själva verket är katten som äger dig och du enbart är dess enkla tjänare.

Buddis: ”Du är ju helt rökt, morsan! Rappa på nu och gör som jag har jamat!”

Vaknar till liv


Äntligen känner jag att livsandarna börjar vakna.  Vintern har känts lång och kylan fångade mig i ett iskallt grepp. Det kändes som om en isbjörns kalla omfamning paralyserade mig. I mina drömmar längtade jag efter sol och värme. Jag kände mig instängd som i en burk där endast vakuum  existerade. Flöt omkring som i en dvala där varken funderingar eller tankar kretsade kring mitt bloggande.

Jag hade ingen tanke på att blogga alls, snarare funderingar på att sopa igen alla spår efter mig. Facebook och bloggarna skulle släckas, en efter en. Jag trodde att ingen skulle sakna mig eftersom jag ju har varit osynlig så länge. Tiden gick, och jag drömde mig vidare mot ljusare tider. Lite sporadiskt loggade jag in ibland för att se om där fanns någon kommentar. Det var alldeles öde. Inte ens en viskning hördes… Tills en dag då jag möttes av en undran: ”Hallå!!! När kommer nästa blogginlägg?”

Jag stirrade på orden och visste först inte vad jag skulle svara. I huvudet snurrade tankarna runt och formade sig till ord: ”Ärligt talat – jag vet inte. Kanske kommer jag tillbaka – kanske inte. Jag har inte bestämt mig riktigt!” Men jag hejdade mig strax innan jag började skriva ner orden. ”Nej! Jag kan inte!” for det genom huvudet. ”Jag kan inte släcka bloggen!” Så i ett förmildrande ordalag svarade jag: ” Ärligt talat – Jag vet inte. Snart, kanske!”

Jag utelämnade helt enkelt att jag funderade på att aldrig komma tillbaka. Och om det inte hade varit för en enda bloggares undran så hade jag slumrat vidare och drömt mig långt, långt bort. Så för hans skull och som tack för att han ”skakade mig till liv” igen och fick mig på helt andra tankar skriver jag nu mitt första trevande blogginlägg efter en slumrande lång vinterdvala.

Tack, Bobo Bus!

Jag ser dig


Rozies ögaAlla vill vi bli sedda för de unika personligheter vi faktiskt är. Det värsta är att aldrig bli tagen på allvar, aldrig bli sedd utom när någon ifrågasätter vårt agerande och talar om vad vi borde göra och inte borde göra.

Jag bevittnade i går eftermiddag en händelse och ett samtal mellan en kvinna och en liten flicka. Kvinnan anklagade henne helt öppet inför alla människor runt omkring om hur ansvarslöst hon tyckte att flickan hade betett sig. Den stackars flickan svarade ynkligt på de kaskader av förebråelser som riktigt vällde över henne. Jag kunde riktigt känna samma skam och känslor av skuld som flickan kände just då, och gamla minnen började sakta torna upp sig ur barndomsminnenas förträngda dunkel. Och jag blev ett med flickan. Det hade lika gärna kunnat varit jag när jag själv var barn. Jag såg hur förtvivlat ledsen hon var och jag ville säga: ”Älskade lilla flicka, var inte ledsen. Jag ser dig!”

Grymheten skrämmer


Rozie HDet nattsvarta hatet och grymheten skrämmer mig. Vart är vi på väg? Jag tänker på det som har hänt i Frankrike – Ja överallt på vår krigshärjade och sårade jord. Mitt hjärta gråter. Jag önskar så hett och innerligt att världen och vi människor som lever här kunde komma till insikt. Jag sänder ut kärleksfulla tankar i ett hopp om att det får frusna hjärtan att tina upp. Jag önskar så hett och innerligt att kärleken besegrar ondskan och driver den på flykt – för alltid. För oss själva, våra barns, barnbarns och kommande generationers skull.

❤ Namaste, min kära. Namaste. ❤