Vaknar till liv

Iskristaller i sol

Kall som i en isbjörns omfamning

Längtar ut till sol och värme

Äntligen känner jag att livsandarna börjar vakna.  Vintern har känts lång och kylan fångade mig i ett iskallt grepp. Det kändes som om en isbjörns kalla omfamning paralyserade mig. I mina drömmar längtade jag efter sol och värme. Jag kände mig instängd som i en burk där endast vakuum  existerade. Flöt omkring som i en dvala där varken funderingar eller tankar kretsade kring mitt bloggande.

Jag hade ingen tanke på att blogga alls, snarare funderingar på att sopa igen alla spår efter mig. Facebook och bloggarna skulle släckas, en efter en. Jag trodde att ingen skulle sakna mig eftersom jag ju har varit osynlig så länge. Tiden gick, och jag drömde mig vidare mot ljusare tider. Lite sporadiskt loggade jag in ibland för att se om där fanns någon kommentar. Det var alldeles öde. Inte ens en viskning hördes… Tills en dag då jag möttes av en undran: ”Hallå!!! När kommer nästa blogginlägg?”

Jag stirrade på orden och visste först inte vad jag skulle svara. I huvudet snurrade tankarna runt och formade sig till ord: ”Ärligt talat – jag vet inte. Kanske kommer jag tillbaka – kanske inte. Jag har inte bestämt mig riktigt!” Men jag hejdade mig strax innan jag började skriva ner orden. ”Nej! Jag kan inte!” for det genom huvudet. ”Jag kan inte släcka bloggen!” Så i ett förmildrande ordalag svarade jag: ” Ärligt talat – Jag vet inte. Snart, kanske!”

Jag utelämnade helt enkelt att jag funderade på att aldrig komma tillbaka. Och om det inte hade varit för en enda bloggares undran så hade jag slumrat vidare och drömt mig långt, långt bort. Så för hans skull och som tack för att han ”skakade mig till liv” igen och fick mig på helt andra tankar skriver jag nu mitt första trevande blogginlägg efter en slumrande lång vinterdvala.

Tack, Bobo Bus!