I Bloggens Värld


bloggtvillingnötter

I ”Bloggens Värld” träffar man på likasinnade. Helt fantastiska vänner. Och det är ju det som är charmen med bloggandet.  Men kan någon av er gissa vem av mina kära bloggvänner som jag har vid min sida? Det borde ju inte vara så svårt att gissa.

funny 
Ett litet tillägg:
Om igen kan gissa så lägger jag in en bild till som ledtråd.

Uppdatering 2016-06-13:
Rätt svar kom från go´aste Fru Eriksson!
tvillingnötter
Om ni klickar på bilden så kommer ni till Bosses sida.

Jag är inte här just nu


Mina kära bloggvänner! Just nu – och för det mesta håller jag till inne på min fotoblogg. Och jag hoppas att ni vill besöka den. Och om ni lämnar en och annan kommentar där så blir jag väldigt glad. Välkommen in till ”Små ögonblick i livet”. Klicka på den fotograferande smileyn så kommer ni dit. Ha det gott alla! 

take_pictureVi ses, hoppas jag!

~~ Kram ~~

Glad Påsk!


Jag vill önska er alla mina kära läsare en riktigt Glad Påsk!

Filmklippet är från 2014 och föreställer ”3 sockersöta kattungar i klorna på en godistjuv”. Alla bilder i klippet har jag själv tagit. Kattungarna tillhör våra kära grannar. Musiken i klippet är ”Music Box- crowthermusic” – lånad från Youtubes eget arkiv.

Visst är de väl sockersöta så man nästan får en sockerchock!? 

Det avgörande ögonblicket


BuddisDet avgörande ögonblicket när du ser in i ett par bestämda kattögon och i dess blick plötsligt inser att du inte är ägare till katten och att det i själva verket är katten som äger dig och du enbart är dess enkla tjänare.

Buddis: ”Du är ju helt rökt, morsan! Rappa på nu och gör som jag har jamat!”

Vaknar till liv


Äntligen känner jag att livsandarna börjar vakna.  Vintern har känts lång och kylan fångade mig i ett iskallt grepp. Det kändes som om en isbjörns kalla omfamning paralyserade mig. I mina drömmar längtade jag efter sol och värme. Jag kände mig instängd som i en burk där endast vakuum  existerade. Flöt omkring som i en dvala där varken funderingar eller tankar kretsade kring mitt bloggande.

Jag hade ingen tanke på att blogga alls, snarare funderingar på att sopa igen alla spår efter mig. Facebook och bloggarna skulle släckas, en efter en. Jag trodde att ingen skulle sakna mig eftersom jag ju har varit osynlig så länge. Tiden gick, och jag drömde mig vidare mot ljusare tider. Lite sporadiskt loggade jag in ibland för att se om där fanns någon kommentar. Det var alldeles öde. Inte ens en viskning hördes… Tills en dag då jag möttes av en undran: ”Hallå!!! När kommer nästa blogginlägg?”

Jag stirrade på orden och visste först inte vad jag skulle svara. I huvudet snurrade tankarna runt och formade sig till ord: ”Ärligt talat – jag vet inte. Kanske kommer jag tillbaka – kanske inte. Jag har inte bestämt mig riktigt!” Men jag hejdade mig strax innan jag började skriva ner orden. ”Nej! Jag kan inte!” for det genom huvudet. ”Jag kan inte släcka bloggen!” Så i ett förmildrande ordalag svarade jag: ” Ärligt talat – Jag vet inte. Snart, kanske!”

Jag utelämnade helt enkelt att jag funderade på att aldrig komma tillbaka. Och om det inte hade varit för en enda bloggares undran så hade jag slumrat vidare och drömt mig långt, långt bort. Så för hans skull och som tack för att han ”skakade mig till liv” igen och fick mig på helt andra tankar skriver jag nu mitt första trevande blogginlägg efter en slumrande lång vinterdvala.

Tack, Bobo Bus!